12 jan. 2013

Från stora till små bokstäver - lite waldorfpedagogik i praktiken

Här kommer ett exempel på hur man i klass 2 övergår från att använda versaler till de små bokstäverna (gemenerna):

Det var en gång en kung som bodde i ett fint slott. Han själv och hans familj tyckte särskilt bra om att vara i den stora trädgården och parken som fanns runt slottet. Kungen hade många tjänare. En del arbetade inne i slottet och andra skötte om trädgården, stallet eller vaktade fåren.
I ett av slottets rum arbetade skrivarna. De satt och skrev dagen lång med fina gåspennor. På sista tiden hade skrivarna muttrat en del. Det verkade som om de inte fick plats, armbågarna stötte i varandra ibland och armarna blev trötta av det ständiga lyftandet. Flera skrivare önskade sig lättare och mindre bokstäver, till slut tappade de tålamodet och bestämde sig för att berätta om sitt missnöje för kungen.
En dag när kungen satt och åt frukost, hörde han ett förfärligt buller ifrån trapphuset. Höga röster som lät upprörda och arga blandades med bestämda steg. Nu knackade det på kungens dörr och in klev kungens skrivare.
Vi vägrar att skriva mer! nästan skrek skrivarna, det här går inte – bokstäverna är för stora, de får inte plats i våra böcker…
Kungen tittade förskräckt på sina skrivare, men nu måste han le ändå – en av skrivarna hade bläck på näsan, en annan hade alldeles trassligt hår och en tredje en avbruten gåspenna i skägget. Så de såg ut, hade de varit i slagsmål?
Vi kräver, fortsatte skrivarna, att du som kung gör något åt det här! Vi vill kunna få plats med texten i skrivböckerna nu – annars strejkar vi!
Kungen blev bekymrad, hur ska jag kunna finna på råd, frågade han. Skrivarna var obönhörliga, det bryr vi oss inte om det är DU som är kung och det är DU som bestämmer, sa de och marscherade upprört iväg.
Kungen åt upp sin frukost och tog därefter en promenad i trädgården. Det var lugnt och stilla. Nere vid dammen, under den stora eken satte sig kungen på en sten. Hur skulle han kunna få skrivarna att skriva igen?

Plötsligt hörde han ett svagt prasslande under en av ekens rötter. Kungen såg till sin häpnad att en liten figur kom uppkrypande. Det var en liten, liten tomteflicka med grå klänning och röd luva. Två små flätor tittade fram under luvan. Hon verkade inte märka att kungen satt på stenen. Med bestämda tag sopade hon barr med en kvast. Nu hörde kungen vad hon sa: Å, vad mycket barr, tänk att det alltid skall blåsa in barr i min hall!
Rätt som det var fick den lilla tomteflickan syn på kungen. Hon blev inte det minsta rädd utan tittade honom rätt i ögonen och sa: God dag kungen, kan du flytta lite på dina fötter så jag kan sopa iväg barren. Kungen satt som fastvuxen, till slut kunde han få fram: Vad heter du min vän?


Jag heter Tussa, sa tomteflickan. Det är jag som bor under ekens rötter, vid dammen.
Så kom det sig att kungen och Tussa lärde känna varandra. Precis innan de skulle gå åt vart sitt håll, berättade kungen om de arga skrivarna. Tussa lade sitt lilla huvud på sned och såg fundersam ut. Jag vet kanske några som kan hjälpa dig, sa hon. Kungen sken upp, vilka då, frågade han.
Tussa berättade då om dvärgarna i skogen, de som har en smedja och kan smida vad som helst…
Nu blev det fart på kungen, han sa adjö till Tussa och skyndade sig tillbaka till slottet och berättade för skrivarna.
Skrivarna såg tveksamma ut, kunde det verkligen stämma? Vi får göra ett försök, sa de. Med mycket möda och stort besvär, baxade de ut stora A ur källarförrådet, där de gömt en del av bokstäverna. Hur ska vi få A ända till skogen, flämtade skrivarna när de ömsom bar, ömsom puttade ut A ur slottet. Vi får ta en kälke, sa kungen. Mina barn åkte kälke igår, den står nog här om hörnet.
Det blev ett lustigt tåg som avgick mot skogen. Först Tussa som vigt hoppade över de små snöhögarna, sedan kom kungen pustande och röd i ansiktet av ansträngning. Sist kom skrivarna med kälken och bokstaven A. Några skrivare fick dra och några fick skjuta på, föret var ganska tungt.
Efter en vådlig färd genom skogen, på den slingrande stigen, var de framme vi dvärgarnas smedja.
Vänta här, sa Tussa och gick in i smedjan. Efter en stund kom hon ut med några av dvärgarna. En lång stund såg de på bokstaven A. De kliade sig i sina huvuden, lade pannorna i djupa veck och mumlade med varandra. Så tittade de på kungen och såg dystra ut. Vad är det här för något? Frågade dvärgarna. En bokstav, skyndade sig skrivarna att förklara. Dvärgarna såg frågande ut, vad är en bokstav för något? Nu svimmade en skrivare av ren utmattning, de andra försökte dra upp honom ur snön samtidigt som de blängde på dvärgarna. Kungen förstod med ens att här gällde det att handla snabbt. Snälla, rara, söta, dvärgar, hjälp oss att smida om A till en liten bokstav, jag lovar er en riklig belöning!
Dvärgarna började måtta med händerna, de pratade med varandra med låga röster. Till slut stegade en liten dvärg fram till kungen och sa: Vi förstår att bokstäverna är viktiga för er, vi ska göra vårt bästa!



Skrivarna (som verkligen inte var klädda för vinterväder, de hade sina fina skrivarkostymer i siden och lågskor på sig) gjorde en sista ansträngning och puttade in stora A i smedjan. Därpå begav de sig tillbaka till slottet med kungen och Tussa.

Väl hemma, började skrivarna nysa och hosta, de hade förkylt sig allihopa och fick sitta bredvid brasan med varsin kopp kamomillte.
Nästa dag kom dvärgarna till slottet med lilla a. Det var en så fin och behändig liten bokstav. Kungen och de snuviga skrivarna blev mycket förtjusta. Nu bestämdes det att dvärgarna skulle smida om alla bokstäverna i alfabetet.

Nu ska vi gå till dvärgarnas land
Med stora A-et i min hand.
Jag hoppas de kan smida om
Vår bokstav till en mindre form.

God dag, du bästa dvärgakarl,
Din slägga flink på städet tar,
Säg kan du hjälpa mig ett tag,
Att forma A-et nätt idag?

Kom in, sitt ned och ta det lugnt,
Mitt arbete är ganska tungt.
Jag klipper här och smider där,
Ja, blir det kanske bra så här?

Ja tack, så bra att det blev litet,
Nu ska jag skriva mera flitigt,
I böckerna på skrivarborden,
Där ryms nu bättre alla orden!






Varje dag berättar jag en liten episod om hur en bokstav förvandlats. Ibland frågar jag barnen och de fyller glatt i berättandet. Vi skapar historien tillsammans, lite som levande scharader. Det blir dråpliga, dramatiska och spännande berättelser med Kungen, Tussa, skrivarna, dvärgarna, drottningen och alla prinsar och prinsessor. Huvudkaraktärerna har fått drag av de fyra temperamenten: Kungen – flegmatiker, Tussa – melankoliker, skrivarna – koleriker och drottningen – sangviniker. Efter 28 dagar (när hela alfabetet är omvandlat till små bokstäver) känner vi väl gestalterna i berättelsen.



Innan vi skriver de små bokstäverna i våra skrivböcker, vi använder kritor fortfarande, övar vi på griffeltavlorna. Självklart ritar vi också några händelser ur berättelsen. Just nu sitter omsorgsfullt gjorda bilder som föreställer dvärgarnas smedja på klassrummets ena vägg. Dvärgarna smider med hammare på städet, det håller bokstäverna över elden med tänger. /Christine

3 kommentarer:

  1. alicia hamberg17 januari 2013 14:30

    Hej! Jag skulle vilja ställa en fråga, som (förstås) har en kritisk udd. Jag har läst en del beskrivningar av hur det går till (med skriv- och läsinlärning i waldorfskolan), och jag har ju också upplevt det själv. Huruvida det här är en bra metod att lära barn läsa och skriva ska jag lämna därhän för ögonblicket (det är det kanske; jag vet inte). Min fråga har med något annat att göra. Andra klass är ganska sent och det är ju ganska självklart (tror jag?) att det i varje klass finns åtminstone något eller några barn som vid det laget varit läskunniga ett bra tag (jag var ett sådant barn, varför jag förstås är särskilt intresserad av detta). Jag är medveten om att kunna skriva bokstäverna är lite annat än att kunna läsa dem, men det är egentligen inte relevant för frågan, så jag lämnar det därhän också (och har man lärt sig läsa tidigt har man säkert i andra klass hunnit öva en del på att forma bokstäver också -- hemma, om inte i skolan). Det jag funderar på är om det här tillvägagångssättet inte erbjuder alldeles för lite stimulans för de barn som sedan länge läser. Och med det menar jag verkligen inte att man ständigt ska vara på jakt efter stimulans till vilket pris som helst. Jag tänker däremot att det här ger väldigt lite stimulans. Ok, en invändning är kanske att berättelserna och ritandet av bilder ändå ger dessa barn någonting. Visst. Men ett barn som hungrar efter att få läsa (och läser hemma på fritiden) och som kan skriva bokstäver redan? Jag har egenligen aldrig påträffat några idéer för hur waldorflärare kan hantera den situationen jag tar upp. Existerar det några sådana? Vad skulle en waldorflärare kunna göra för att undvika att ett barn upplever de övningar som beskrivs som alltför tråkiga, med följd att tillvaron i skolan känns meningslös? (I en vanlig skola skulle väl svaret kunna vara: låta barnet arbeta vidare med nya uppgifter eller ge det en bok att läsa i vid sidan av. Kanske inte världens mest fantasifulla lösningar, men likväl någonting.)

    SvaraRadera
  2. Till waldorfbloggen

    Det finns barn som redan läser flytande när det börjar i waldorfskolans årskurs 1. Ofta har de lärt sig på egen hand. Naturligtvis är det fantastiskt att de lärt sig läsa!
    Att börja skolan är dock så oändligt mycket mer än själva läsningen… Först och främst är det den sociala biten. Från en liten förskolegrupp till en stor klass med många barn som vill ha uppmärksamhet av läraren, och sedan alla spännande berättelser om varifrån bokstäver, siffor och allt annat som man ska lära sig kommer. Formteckningen som förbereder formandet av bokstäver och siffror och bilderna ur berättelserna utgör ett rikhaltigt material som väl räcker för en skara 7-åringar. Både de som läser flytande och övriga.
    I början av årskurs 2 ska alla versaler smidas om… och sedan övas det välskrivning. Kritorna byts ut och istället får barnen skriva med färgpennor. De första åren skriver barnen av korta texter från tavlan, mot slutet av årskurs 2 kan de formulera sina första egna texter, till exempel återberätta kortare fabler. Ungefär samtidigt - som genom ett trollslag – kan de flesta barnen läsa! Från bilden till begreppet och den på många sätt abstrakta läsningen. Nu är det dags för biblioteket och alla elever får låna bänkböcker. En av svensktimmarna förvandlas till lästimme. Läraren sitter tyst och kanske läser hen med några som ännu inte riktigt knäckt läskoden.
    Sedan 10-15 år är man i waldorfskolan, liksom i den kommunala skolan, mycket uppmärksam på dyslektiska tendenser hos eleverna. Den nya skollagen och Lgr11 poängterar mycket tydligt var skolans ansvar ligger.
    Jag har arbetat i många år som klasslärare och har kommit fram till att den läsinlärning och den tid vi läser i waldorfskolan är så gott som utan stressmoment. I lugn och metodisk takt tar modersmålsundervisningen och undervisningen i de två främmande språken itu med läsningen.
    Att barn kan bli uttråkade då och då har ofta inte alls med själva skolarbetet att göra och har det det, måste läraren genast råda bot på det. Det är lärarens ansvar att se till att undervisningen berikar barnen!
    Genom den moderna hjärnforskningen känner vi idag till vikten av att stimulera både vänster och höger hjärnhalva. Enligt min uppfattning är vi bra på det i waldorfpedagogiken!
    Här ett litet stycke ur Metodikkapitlet i vår kommande bok Waldorfpedagogik:

    Det är känt att höger och vänster hjärnhalva delvis har olika funktioner. Med den högra hjärnhalvan upplever vi till exempel språkrytm och försöker förstå vad som sägs eller skrivs med hjälp av inre bilder och språkmönster. Den styr också våra syn- och hörselintryck och känslor, ser bilder, känner rytmer och tas i bruk bland annat när vi sjunger. Höger hjärnhalva tänker i bilder, minns ansikten och röster och ser till helheten (Berg & Cramér, 2003).
    Den vänstra hjärnhalvan kallas för den logiska och står för ordning och struktur. Med den behandlar vi siffror, tabeller, bedömer rätt eller fel, ser olikheter och symboler och lyssnar till orden och sammanhanget. Vi tänker logiskt, kan analysera och ser snarare till detaljerna än helheten. Här finns vårt språkcentrum. Men för att vi till exempel ska kunna läsa, är det nödvändigt att båda hjärnhalvorna samarbetar.
    En hel del forskning (efter 1920-talet) har gjorts för att förstå hjärnans utveckling och det finns idag ett allt större stöd för just den helhetssyn som präglade Steiners syn på utbildningens utformning. Han insåg att hela människan måste vara involverad i lärandet – det som först på senare tid kan härledas till funktioner som styrs av höger och vänster hjärnhalva.
    Även förbindelserna mellan sinnesverksamheten och tänkandet spelar en central roll om man vill förstå waldorfpedagogikens grunder.
    Christine Liebendörfer

    SvaraRadera
  3. alicia hamberg17 januari 2013 19:02

    Hej Christine! Tack för svaret. Det glädjer mig lite att du tycker att det är fantastiskt om ett barn lärt sig läsa själv, och tidigare än det lärs ut i skolan. Jag har tyvärr för ofta stött på en annan inställning från waldorfsidan, nämligen att det är något dåligt om barn läser tidigt. (Steiner själv var ju inte så positivt inställd till tidig läsning.) Det är så tråkigt att få höra om barn som blivit bemötta negativt för sin läsning.

    Jag håller förstås med om att skolan är mer än läsning och skrivning, t ex det sociala. I de fall den biten fungerar (men det är ju ett annat ämne). Vad gäller räkning och annat så gissar jag att de barn som är tidiga att lära sig läsa ofta också själva lär sig räkna, så den ganska magra räkningen i de låga klasserna tillfredsställer kanske inte alltid det intellektuella behovet.

    Du skriver:

    'Att barn kan bli uttråkade då och då har ofta inte alls med själva skolarbetet att göra och har det det, måste läraren genast råda bot på det. Det är lärarens ansvar att se till att undervisningen berikar barnen!'

    Ja, det är precis det jag tänker på -- att läraren behöver se till att undervisningen berikar barnen. Jag är inte så säker på att läraren omedelbart måste råda bot på att ett barn är uttråkat av undervisningen i och för sig -- det är nog naturligt att det är så ibland. Och det är ju också ok om undervisningen som helhet ger nog med stimulans.

    Jag minns det tyvärr som oerhört frustrerande att sitta och harva med att forma bokstäver som jag kunde läsa och skriva sedan flera år tillbaka. Och någon gång kunde man få tillåtelse att skriva ett helt ord! Då var jag helt förtjust! Men det tar ju inte många sekunder att skriva 'björn'. Och sedan var man tillbaka i tristessen igen, som ju känns ändlös när man är ett litet barn.

    Det där med bänkböcker från biblioteket -- vid den åldern (2an låter det som) -- verkar vara nytt, och det låter ju utmärkt.

    -alicia

    SvaraRadera