Autentiskt ledar- och medarbetarskap

Vi har ju tidigare skrivit om rektorsrollens införande i waldorfskolan och den kulturförändring som måste äga rum om det skall fungera någorlunda. Här ytterligare några tankar som kanske kan visa vägen ur dilemmat som beskrivits i den tidigare artikeln.

Begreppet autentiskt ledarskap har vuxit fram under det senaste årtiondet och har ett tydligt samband med att det som kallas lean som fått allt större utbredning också inom tjänstesektorn. Lean har sitt ursprung inom Toyota och fick till en början stor spridning inom bil- och annan tillverkningsindustri. Lean fokuserar på ”kundnyttan” där kunderna som likaväl (ja, jag vet att det är kontroversiellt) kan översättas till eleverna eller föräldrarna i skolan. Vad det handlar om är de som organisationen skapar värde för och egentligen spelar det ingen roll vad de kallas.

Begreppet autentiskt ledarskap innebär att man lämnat det gamla ”kontrolltänkandet” bakom sig och ser ledarskap främst som en uppgift som handlar om kommunikation: att förklara uppdraget, hjälpa medarbetarna att förstå kundens (eleverna, föräldrarnas…) perspektiv och låta medarbetarna själva utveckla metoderna. Det innebär att ledarskapet bygger på förståelsen för gemensamma mål och respekt för varje människa i organisationen.

En autentisk ledare bygger hela sitt ledarskap på en inre etisk kompass och eftersom uppgiften inte längre är att styra och kontrollera, utan att entusiasmera och kommunicera är det nödvändigt för ledaren att ha ett starkt och äkta engagemang för sin uppgift. Aristotoles kallade det för ethos. Man brukar också tala om att det autentiska ledarskapet bygger på kärlek i kontrast till ett ledarskap som främst bygger på rädsla.

Kärleken riktas dels gentemot uppdraget i sig, dels gentemot de medmänniskor man tjänar med sitt ledarskap.

Hur ser det då ut om vi prövar rektorns roll i waldorfskolan mot begreppet autentiskt ledarskap? Rektorns uppdrag är ju delvis definierat av lagar och förordningar men i övrigt lämnas ju en hel del öppet. Rektorn får också delegera vissa uppgifter.

Enlig definitionen av ett autentiskt ledarskap är rektorns huvudsakliga roll att fokusera på att skolan skapar värde för eleverna. Värde i form av kunskap, mognad, social träning, kreativ förmåga med mera, låt oss kalla det elevnytta. Rektorn ska leva så starkt i verksamheten att hon eller han förstår hur den fungerar ur ett elevperspektiv och ska kunna förklara och hjälpa medarbetarna att förstå vikten av att skapa maximal elevnytta och entusiasmera utifrån sin egen värdegrund. Rektorn ska inte styra och kontrollera (om det inte är absolut nödvändigt som en följd av befattningen) utan entusiasmera och inspirera medarbetarna (t.ex i kollegiet) och ge dem långtgående mandat att själva utveckla verksamheten.

Vad innebär det då för medarbetarna att vara fullt autentiska i sitt eget ledarskap? Detta är ju naturligtvis en brännande fråga. Varje lärare är ju högsta grad ledare för eleverna och har kanske även vissa ledarskapsfunktioner inom kollegiet. Egentligen inget annat än för rektorn. Varje enskild lärare måste själv ”bottna” i sitt ledarskap, i sin lärarroll och sitt förhållande till den skola och pedagogik som man representerar. Ett autentiskt läraruppdrag är inte att ”göra ett jobb” utan förutsätter att man på djupet förbundit sig med sitt uppdrag.  Varje lärare måste fokusera på hur man skapar värde för eleverna och är ju i högsta grad en kommunikatör.

Till slut finns det anledning att prata om den autentiska skolan. Lever vi som vi lär? Har vi bottnat i vårt uppdrag (ethos) och är vi beredda att i dialog arbeta för gemensam förståelse av såväl problem som möjligheter? Skolans impuls måste leva hos alla, såväl rektorn som samtliga medarbetare.

Jag tror begreppet autentiskt ledar- och medarbetarskap kan hjälpa oss framåt mot en väl fungerande modell som inte bygger på hierarkiskt tänkande (upp-ned, ned-upp) utan på principer om tydlighet, elevorientering och kärlek och respekt till varje människa i organisationen. /Örjan

Lästips:

”Lean med hjärta och kreativitet – om autentiskt ledarskap och kommunikation” av Isabel Runebjörk och Monika Wendleby (Ekerlids Förlag 2013).

Ny artikel på Newsmill idag

Skriver idag om rätten att vara unik och mot mobbning på Newsmill.

Läs här:

http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/14/yohio-f-rebild-i-kampen-mot-mobbing

Nu får det faktiskt vara nog!

Jag läser idag om den fruktansvärda händelsen i Kumla där en 13-åring tog livet av sig efter lång tid av mobbning över nätet och i skolan. Tyvärr är det ju inte första gången, vi mins alla ungdomskravallerna i Göteborg och åtskilliga andra händelser.

Samtidigt kunde vi i helgen glädjas åt Yohios korta uttalande i ingressen innan han framförde sin låt. Ett upprop för varje människas rätt att vara den hon är, att vara just individuell. Samtidigt på scenen: en strålande förebild för just det: Gina Derwani

Då tänkte jag så här: vad fantastiskt det kunde vara om svenska folket kunde be Gina, Yohio och gärna Jonas Gardell (vi minns alla "torka inga tårar utan handskar") att bli ambassadörer för en gigantisk kampanj mot mobbning, för kärlek och individualitet! Kanske kan vi locka Zlatan, Jonas Hassen Khemiri och en massa tonårsidoler också? Och tänk om SVT tillsammans med regeringen, riksdagen och några stora sponsorer kunde vara med och driva projektet? Kanske en gigantisk direktsänd gala i Friends arena (passar ju bra!) och en turné runt om i landet, en egen youtubekanal, instagramkonto och lite till...

Det måste ju faktiskt vara nog nu, vi vuxna måste ta ansvar för våra barn och väcka deras vilja till kärlek och respekt för varje individs okränkbarhet!